Trött å sliten efter helgens äventyr, men man törst ju inte klaga längre...
Mormors 90-års kalas var en riktig höjdare! Men alltså, allvarligt, om man är 90 bast ska man väl inte vara den som är sist uppe heller?
Förutom två som åkte tidigt åkte det första gänget från festen ungefär halv två på natten. Då hör man mormor säga: Nämen, inte ska ni väl åka redan? Sittandes med en GT i handen, rosig om kinderna och med ett leende som smittar som en vårförkylning.
Nästa bunt ringer taxi runt två, och en av herrarna i det sällskapet säger: -Men det är ju helt otroligt, här sitter vi och gäspar och tycker det är sent, å där sitter din mormor på sitt 90-års kalas och tycker att vi slutar tidigt... hihi
Snacka om att man har bra genener!!
Dagen efter vaknar jag med en lätt huvudvärk klockan halv tolv, vi blir upphämtade och skjutsade ut till Lund på lunch, där sitter mormor lika pigg och glad som när vi lämnade henne på natten. Inte en tillstymmelse till baksmälla eller brist på sömn... Hur går det till egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar